Dear Grendy…

… … …

Har stirrat på den meningen ett tag och inte kommit längre än ett litet hej! Så vad ska jag skriva till mitt fadderbarn? Att jag skäms för att det var länge sedan jag skrev? Men det kan ju lätt missförstås eftersom jag skriver på engelska och varje mening och ord ska sedan översättas till spanska. Ska jag skriva om hur vintern är på väg som jag gjort v a r j e höst under 10års tid? Ska jag skriva om höstmörkret, om min brors flytt, om att jag är klar socionom eller att min familj mår bra? Bäst vore ju att sätta sig i planet och göra ett litet besök men Colombia är långt, långt borta. Nä skärpning va!

Ok häng med i mitt resonemang nu va… och fort ska det gå!

Om jag viker tre dagar i veckan till att stiga upp kl 8.00 pallra mig till skolan, placera mig längst in i röda rummet, köpa med mig 5 liter kaffe och sno alla vettiga kursböcker. Du borde jag alltså på cirka 2-3 veckor gjort alla terminsfrågor klara dvs jag skulle kunna räkna mig som klar med del 1 på kursen. Då skulle jag alltså sedan ha massa tid över och kunde pallra mig iväg till biblioteket, bokhandeln och köpa med mig alla kurdiska böcker jag hittar i hela Umeå samt rensa nätshopparna. Om jag då sedan viker 2 dagar till att stiga upp lite mindre tidigt typ 9.00, bege mig ut och träna, käka lite mat i mitt då renoverade kök sen fixa 1 kopp kaffe och placera mig vid mitt nya köksbord. Jag kunde då alltså i peppra min lilla språk gen med lite nya ord på kurdiska, gnugga in lite grammatik och förhoppningsvis kunna bygga en mening. Då kunde jag surprise surprise överraska min pojkvän, som förståss inte vet, att jag visst också kan lära mig ett språk, HANS språk. Ha!!

Snorenkelt va?! Så snälla förbarma er och skicka lite motivation ok? Bra!

Nä nu lämnar jag mitt liv! Eller ja jag skulle vilja göra en ”Holiday” kasta ut en annons och totalt byta liv med någon på andra sidan jorden. Tänk er vilken spänning, vilken kick och vilken galenskap. Men erkänn ibland skulle det behövas för att få någon ordning på sitt eget. Vill inte tänka på framtiden utan mer på här och nu men alla vet väl att det låter bra i teorin men i verkliga livet är det en helt annan sak. 

 Finns min Cameron eller Kate där ute?

Vad är viktigast på vår jord?

Mat pengar eller vänliga ord?

Är det om man får gå i skola eller ej?

Eller om man får en snygg kille eller tjej?

Är det om ens dröm blir sann?

Eller om man på trisslotten vann?

Om du har en vän på din sida fryser du inte om det blir kallt.

För kärlek och vänskap är viktigast av allt!

Sköt om er alla…å ta hand om varandra.

”städade” min iPhone och fann en bild tagen på dessa sanna ord under förberedelserna av tjejgruppen på Bräntis. Så don’t forget vänner is da shit och tack för dem jag har i mitt liv <3

Time to get personal. För flera år sedan hade jag en blogg, en blogg ingen visste om. En blogg som var anonym. Hittade i min dator det allra första inlägget som skrevs, and here it comes!


Jo för det är det jag är bra på, på make up. Jag är bra på att måla dit de leende röda läpparna, de tindrande ögonen och de friska och rosiga kinderna. Jag är bra på att ta på mig den där masken av Foundation och inte släppa någon så nära att de kan urskilja mina skavanker. När folk frågar hur jag mår säger jag oftast bra även om det är en pissig dag och jag vill bara ligga kvar under täcket. Jag är ganska dålig på att sätta ord på mina tankar och jag gillar inte att lasta mina problem på andra. Mina problem är mina problem, något som jag måste ta tag i. Att skriva i denna blogg gör jag för min egen skull, som en träning till att våga prata om det jag funderar kring, mina känslor. Att sätta ord på dem för att se dem i ett annat ljus. Make up är därför i denna blogg inte synonymt med mascara, läppstift eller annat smink utan en symbol för den mask många tar på sig för att dölja sitt innersta.


Idag 2010 känns allt lite för mycket drama och jag kan inte identifiera mig med mitt tidigare jag. Det är dags att gå vidare.

Helvet och hans moster! Om ungefär en vecka åker jag till Norsjö och blir borta ett tag och nu börjar fan paniken komma krypandes för jag har ju inte hunnit göra det…träffa den…hälsat på där…!! I Norsjö lever jag liksom någon annans liv än mitt eget, semester Frida tar form och autopiloten sätts in. Jag vaknar, äter, solar, läser, nätshoppar och dricker kaffe i inglasningen vilket är jäkligt nice men jag får ändå panik!! Är sommaren snart slut? Ska jag hinna med en uteservering? Borde jag kolla om utlandsresa till hösten? Kommer kroppen att vara på min sida denna sista månaden?....

Som ett barn på julafton springer jag omkring och kollar i fönstret. Även om jag vet att han just satt sig på bussen och att det är 9 fucking timmar kvar så kikar jag. ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” Åt skogen med det talesättet för den som väntar på något gott väntar alltid för länge! Med fjärilar i magen ska jag masa på till affären så karln får något att äta. Afrika ska förvandlas till Sverige.

Tanken var att jag skulle jubla över att jag fått sommarlov (med undantag för lite möten) men nu är det fan andra grejer på G som blockerar glädjetjuten. En helt annan glädje, en rädsla/glädje. Är C verkligen på väg hit nu?! Sitter han på bussen? Knackar han på min dörr 01.30? Lurar han mig eller är han skvatt galen (på ett bra och spontant sätt)?? Har han verkligen hoppat in i bussen för att komma hit nu och inte på fredag? Helt plötsligt känner man sig ruskigt ospontan och gammal, ni vet så där gammal att man planerar minsta rörelse och skriver in den i almanackan. Herrejävlar asså, nu blev jag nervös!

Finns det bättre låt som symboliserar sommarlov? Dock så gör sig solen osynlig, crap

Jag provade allt msn, facebook jag till och med i min fantasi såg jag mig själv falla på knä vid sängen och be till Gud och efterlysa John Blund. Men icket, inget besök, ingen liten glimt eller sömnstoff av JohnnyB.  Jag var orolig, nervsmärtor till 1000 och en tanke gnagandes i huvudet ”tänk om” ville inte lämna mig i fred. Kl 5.00 ringer dessutom telefonen +93xxxxxxx vilket gjorde ”tänk om” tanken gigantisk. 6.00 knoppade jag in 6.30 ringde väckaren och dags för jobb. 3 nya samtal av +93xxxxx kom vid 8 utan en lyckad konversation och jag har gått som på nålar hela dagen, målat upp scenarion som är rätt orealistiska men i min fantasivärld fullt möjliga. Nervsmärtor, pms och vänner på äventyr i andra länder är ingen bra kombination. Hej oro, vakna nätter och dåligt humör.

Sedan jag blev tillfrågad om att vara med i DHRs bloggnätverk så har min rullstolsvardag smugit sig in i inläggen, något som jag kanske inte delat med mig av så mycket förut. Det är liksom inte det jag främst är, en rullstol, utan mer en tjej med 30års kris som råkar ha problem med att springa i trapporna. Men nu ska jag ge er en exklusiv inblick i hur folk ibland ser på en och vad som ploppar ur deras munnar.

Kille 26år, mamma 56år, svenskar, ja kommentaren kommer från alla håll lite nu och då…

-          Skulle jag råka ut för samma sak och hamna i rullstol så skulle jag ta livet av mig.

(Spontan tanke: Hmm så jag borde alltså ta första bästa pistol och skjuta mig själv för jag har inget värdigt liv, eller?)

-          Kan du ha sex (oftast ställd av onykter kille)

Ja jag vet inte riktigt du kanske använder lilltån då du har sex och då blir det ett problem ja (kontring av mig)

-          Vad kul att du går ut och har kul

(Borde jag stannat hemma? Why?)

-          Det är så synd för du är ju så söt

( Det är nu man vill säga följande men då skulle väl personen i fråga skämmas en aning)

Alt 1: Så om jag var ful skulle det inte vara lika mycket slöseri utan då kunde jag lika gärna sitta i stol?

Alt2: Ja herregud tjejer i rullstol är ju oftast fulare än andra så jag måste haft en jäkla tur eller hur?

-          Ska vi gå hem till mig?

(Bara för att jag sitter i stol är jag inte desperat och borde vara tacksam för att du frågar så nej tack.  Nästa gång prata med mig först, ok?)

Okej jag ger er inte hela konversationerna så kommentarerna är tagna ur sitt sammanhang.  

Som det såg ut 1997

What the f*ck var det där bra för?! Tyckte jag hade tillräckligt otur förra veckan men nu helt plötsligt är det en inlindad fot där tån fått sig en omgång samt massa smärta. Varför just precis nu? Är det för att jag annars är på ett strålande humör och gubben där uppe tyckte jag skulle få en reality check? Fuck you säger jag bara! Helgen bjuder visserligen på distraherande trevligheter men hur fan ska jag komma mig ut på krogen när jag inte får på mig en sko utan har bosatt mig i mormors stickade sockar? Får väl starta ett nytt mode eller något. Dubbel crap liksom!

Men jag har fått pakeeeeeet!

Jag har räknat ut hur min död kommer att se ut. Det blir ingen bilolycka, hjärtinfarkt eller cancer. Nej min död kommer bli min Emotion rullstol. Rullstol säger ni den kör du ju själv, eller? Jo jag kör den själv men ibland gästspelar bordsben, stolar och fulla fötter som rallycross förare och det är då de går illa. Minsta touch på däcken sänder iväg den i en ryslig fart. Idag pang boom in i garderoben, blod och en fot om inte vill pressas in i en sko i morgon. Tänk er den farten nedför en trapp. Yes det blir min död, skriket lär höras ända till skåne!

- Om du hållit på med sport förut så sysslar du väl med sån där… ja…asså..  (nu börjar de generat snegla neråt, nicka mot stolen och leta rätt ord)…

- Handikappidrott? (fyller jag oftast i)

- Jaaaa precis (överlycklig att jag räddat dem)

- Nej det är inte riktigt min grej längre.


Men här har ni några hurtbullar som går att följa på torsdagar på svt och Psst. Den ena från Skellefteåtrakten dessutom :)  

Liksom för Emil i Lönneberga borde någon jaga mig in i snickarboden så jag får skämmas, tänka över mina synder och bli en bättre människa. Vi pratar alltså mat, sömn och dricka. Kanske låter löjligt men som tetra är det fan viktigt för att fungera. Sover jag inte så fryser jag, fryser jag så spänner jag mig, spänner jag mig så får jag smärta, får jag smärta så får jag svårt att sitta eller sova. Ja så rullar det hjulet på. Likaså om jag slarvar med mat och dricka. Så dricker jag nästan bara kaffe, sover lite och äter godis till frukost och lunch så är det fan inte så konstigt att jag mår apdåligt och inte alls fungerar normalt. Skämmes tammefan!

Härlig Svengelska det där måste ni hålla med om. Men its true något inom mig har tagit semester och jag känner mig inte längre levande, sprudlande eller presterande. Det är bara blank, tomt, ja empty. I normala fall borde jag kunna svamla lite om att…

· Hur glad jag ibland blir då jag pratar med Boss. Det är uppfriskande och gillas.

· Jag haft sjukt oflyt denna dag. Började med då jag skulle till skolan och piiiiiiiiiiip (ja censur är tillåtet i MIN blogg). Följt av att jag upptäckte att jag missat en hel dag av föreläsningar vilket avslutades med att hissjäveln på Wilmas var sönder. Jag som längtat efter lite ompysslande ansiktsbehandling. Trasiga hissar är dock något som man skulle kunna skriva en bok om men det överlåter jag till någon kreativ jäkel.

· Att en del har tendens att missbruka positiva ord tills de inte betyder ett skvatt eller känns trovärdigt. Självklart snackar jag om killars små kommentarer de tror funkar. Sorry men nej, man blir inte smickrad.

… eller att jag från och med ikväll låser dörren och går inte ut förrän på måndag morgon. Det ni, respekt.

Tänk då man var 13år och hade blivit ihop med en kille på skolans disco. Eftersom man på den tiden inte hade mobiler så lyfte man luren och slog killens nummer väl medveten om att det förmodligen var hans föräldrar eller nyfikna syster som skulle svara. Man harklade fram ett ”hej är …… hemma?” och bad till Gud att de inte hunnit skaffa en nummerpresentatör. Sen när man skulle dit fick oftast morsan skjutsa dit en (pinsamt oh yes) och snabbt som ögat sa man hej då och rusade in på rummet förbi alla nyfikna.

Idag har man egen telefon vilket innebär att man slipper snacka med killens föräldrar första gången man ringer. Man bor oftast i egen lägenhet så ingen behöver bevittna ens första besök eller besökare. Trots detta så skickar man oftast ett töntigt SMS med underförstådd mening, tjattrar via FB gömd bakom dataskärmen eller springer på varandra i dimman på krogen. Jag var fan mycket modigare som 13 åring än som fyllda 27. Pinsamt.

Okej jag kan förstå att man vill kolla om folk är att lita på, om de bryr sig och är din vän men man spelar ett farligt spel för till slut har ett test, ett skämt eller lögn gått för långt. Tycker mig besitta en hel del humor, förståelse och tolerans för folk lilla små tester för att se om jag är att lita på men KOM IGEN! Om en ”test” får mig att vara vaken, grubbla, inte våga komma med ett svar, få dåligt samvete, känna mig dum, fråga andra om råd och välja mina ord väl då är det inte längre en test utan ren elakhet.

”haha det jag sa var bara ett skämt ville bara testa dig men tack för att du tog din tid”

Du känner mig nog inte så väl för det där funkar inte på mig. Det var inget skämt du drog utan en lögn och det gick för långt. Du har problem. Punkt.

Im such a chicken. Tydligen gillade den klarsynta och vakna sidan av mig inte det den flummiga och djupa personigheten skrev igår så * klick *, inlägget raderat.

Vad jag egentligen ville få fram i allt snurrande var att i veckan checkade min morfar ut från detta liv. Så i kväll får han låna den låt jag valt till min egen avslutning.