Time to get personal. För flera år sedan hade jag en blogg, en blogg ingen visste om. En blogg som var anonym. Hittade i min dator det allra första inlägget som skrevs, and here it comes!


Jo för det är det jag är bra på, på make up. Jag är bra på att måla dit de leende röda läpparna, de tindrande ögonen och de friska och rosiga kinderna. Jag är bra på att ta på mig den där masken av Foundation och inte släppa någon så nära att de kan urskilja mina skavanker. När folk frågar hur jag mår säger jag oftast bra även om det är en pissig dag och jag vill bara ligga kvar under täcket. Jag är ganska dålig på att sätta ord på mina tankar och jag gillar inte att lasta mina problem på andra. Mina problem är mina problem, något som jag måste ta tag i. Att skriva i denna blogg gör jag för min egen skull, som en träning till att våga prata om det jag funderar kring, mina känslor. Att sätta ord på dem för att se dem i ett annat ljus. Make up är därför i denna blogg inte synonymt med mascara, läppstift eller annat smink utan en symbol för den mask många tar på sig för att dölja sitt innersta.


Idag 2010 känns allt lite för mycket drama och jag kan inte identifiera mig med mitt tidigare jag. Det är dags att gå vidare.