Jag heter Frida och är född 1982 i Västerbottens inland i ett samhälle kallat Norsjö. Så yes en kärring :P Där bor min familj kvar bestående av mamma, pappa och två yngre bröder. Givetvis också ett gäng hundar vilket vi haft så länge jag kan minnas. Brukar oftast dela in mitt liv i ett före och efter där brytpunkten går vid 1997 och en ”liten” bilolycka.

Tiden före (8 - 15år)

Jag var en sådan där idrottstok där fritiden fylldes med volleyboll och fotboll. Man rusade hem från skolan för att käka sen iväg på träning för att vissa gånger ha två träningar direkt efter varandra. Helgerna ägnades oftast till matcher och häng med kompisar spanandes efter moppekillar. Och visst fann jag en del intressant här och där men det var oftast en kort crush för min del.

Jag var aldrig en sådan där osäker tonåring som försökte ta reda på vem man var, hade få kompisar och kände sig jämt utanför. Visst hade jag sådana stunder också men inga som påverkat mig nämnvärt. Anledningen till detta tror jag har att gör med idrotten. Jag gjorde något jag älskade och samtidigt var bra på vilket fyllde kvoten av bekräftelse och självkänsla. Jag hade min bana utstakad och behövde aldrig känna mig otillräcklig och förvirrad.

Tiden efter (15år <) Den där bilolyckan förändrade mig totalt. De 7månader jag låg på lassa tvingade mig växa upp fort och småsaker blev obetydliga, men jag kunde inte göra det jag älskade längre, det som var jag. Jag förlorade självförtroende, identiteten, en del vänner, sporten, funktioner och tonåren. Vad många inte vet var att det tog mycket lång tid för mig att le inombords, närmare 5år om inte längre. Men någonstans fanns ändå glädjen att leva och stödet alla gav mig gör att jag sitter här idag. Efter gymnasiet tog jag paus för att hinna ikapp mitt liv och planera nästa drag vilket blev att flytta till Umeå 2003. Här kunde jag börja om för ingen visste vem jag var, hur den gamla Frida var och kunde jämföra mig med det. Det var nu jag började hitta mig själv och idag trivs jag med mig själv.

Allt detta har gjort mig till en person som känner empati och förståelse för andras livsöden, omtänksam och stöttande. Andra känner mig nog mer som en tjej som är rapp i käften, pratar för mycket och alltid ler. Så ni ser där det finns mycket i mina gömmor.