Jag har haft många förälskelser och då jag var 14år träffade jag en kille som jag länge trodde var min första kärlek. Tills nu nyligen.

I våras träffade jag en kille som totalt vände min värld upp och ner. Han var mörk med världens finaste leende och ögon som glittrar. Första gången vi sågs så klickade det direkt och efter det hände allt rätt fort. Han bodde långt borta så vi kunde inte ses så ofta som vi ville och varje ledig sekund av mina tankar gick till honom. All annan tid höll vi kontakten genom alla tekniska underverk i världen och sågs då vi kunde. Han hjälpte mig med många kriser bara genom att vara sig själv. Ärlig, kärleksfull och stöttande och även jag fanns alltid där för honom. Det var som vår gemensamma sak, ett trauma i det förflutna och förståelse. Och kärlek. Herregud vad fjärilar, myggor, fåglar har cirkulerat i min mage varje gång vi sett eller pratat. Däremellan var saknaden för stor. Värken i hjärtat intensiv och tyvärr insikten om att framtiden inte var vår. Så vad hände? 

Han är yngre än mig, mycket yngre vilket inte kändes till en början men kanske nu i efterhand fått betydelse. Samt han är en rotlös människa som vill se världen, bo överallt för att sedan bygga rötter, medans jag är redo för annat. Så framtiden var helt enkelt inte vår för det är så mycket som ska stämma, praktiska bitar också och tyvärr var hindren på tok för stora.

Vid 28års ålder träffade jag alltså min första kärlek vilket en del kanske tycker är sent men i jämförelse med annat så var denna den starkaste jag upplevt. Även om det nyligen tog slut och fortfarande gör ont så vet jag vi kommer vara vänner. Det var så fel men ändå så rätt. Det var min första kärlek.