Det är nätterna som är värst
Sv: Det ska jag absolut göra :) Och jag kan verkligen sätta mig in i hur det känns. Om jag tänker för mycket om det skulle vara likadant för mig är det så jag får tårar i ögonen. Allt man ser, gör och känner påminner om den man älskar, oavsett om man fortfarande är tillsammans eller inte. Vet inte heller hur man hanterar sånt där. Det är svårt, så svårt. Man får försöka hitta något att göra och tänka på annat. Men det där tar ändå överhand till slut, vare sig man vill det eller inte. På dagarna kan det gå an. Men sen när man ligger där i sängen alldeles ensam tänker man mer och inser allt igen. Man säger att tiden läker alla sår. Kanske gör det det, kanske inte. Men man minns alltid den man älskat och den man förlorat. Man får låta det ta den tid det tar och hoppas att nära och kära respekterar en och stöttar en.
