Cogito ergo doleo
Sv: Jo, vi har pratat om sånt. Men det var så länge sen så man har ju både ändrats som person och ändrat uppfattning om saker och ting. Förut var jag absolut benhård på att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta, lämna mitt liv, mitt land och min familj och så där. Men nu känner jag, vad tusan har jag här? Mina vänner och jag ses knappt, och inte jag och min familj heller. Bara mina föräldrar som jag träffar varje vecka. Jag är arbetslös och söker massor av jobb, men det ser mörkt ut. Det finns liksom nästan ingenting att stanna här för heller. Om min pojkvän kommer till Sverige, då kommer han bo i Gävle och jag i Flen. 3 timmars tågresa är okej, men kanske inget man vill "satsa" på, eller hur man ska säga. Kanske blir en flytt till Gävle då. Men om han inte kan komma hit, om han inte får tillstånd och ger upp eller nåt. Vad gör man då när han är i sitt land? Eller om han skulle komma hit och sen av nån anledning vill flytta tillbaka hem? Ska man bara ge upp förhållandet då eller ska man bestämma sig för att flytta med? Jag vet faktiskt inte. Det är inte lätt. Man säger att kärleken övervinner allt, men det är inte bara så enkelt heller.
