Oj oj Frida åker the big rollercoaster och dom har alltid gjort mig yr och illamående. Men man åker ändå igen och igen. Vid starten är det kul, det pirrar i magen och man känner sig levande. Men lik förbannat när den tar slut så ser man inte klart, kan inte tänka klokt och man blir som ett barn igen och vill bara gråta. För det var då man fick tröst och det var med tårar man fick bort illamåendet. Man lovar sig själv att aldrig mer välja en berg- och dalbana utan i stället ta det säkra, stabila och tråkiga barntåget. Men man känner ändå suget efter en galen åktur. Det är som en drog och vad vore livet utan spänning? Ja ni ser vad vakna nätter gör med mig!

Sitter här blåfrusen och plockar ihop bitarna av mig själv. Vaknade 05.20 för att hinna till ett tåg och träffa ”Boss” (som han tidigare nämnts som). För mig behövs en fysisk händelse, något verkligt för att min hjärna ska förstå något mitt i allt virr varr av känslostormar. 8.00 fick jag mitt avslut, tårarna är förbrukade och jag har sagt hej då till det bästa och värsta under år 2010. Nu blickar jag framåt mot 2011 som ska bli mitt år! <3   

Känns som om jag missat 100saker men när jag tänker efter så har jag bara varit borta i 9 dagar, dagar som säkert har rusat fram för andra medans mina har gått saktaaaaa.  Men nu är jag hemma, staplar fram, ska sova mig i form och vänta vänta vänta… Men jag vill pyssla om här hemma, springa på stan, festa, shoppa, plugga, städa, laga mat, ja huvudet är i form medans kroppen läker. Crap!

Jag borde och vill

1.       Fylla på mina ögonfransar för mellan morfin sprutorna va bästa smärtlindringen att peta bort dem så att jag nu har inga, knappt riktiga.

2.       Ringa hjälpis för ambulansflyget var inte tillräckligt stort för jag OCH stolen, så den är lite vinn, sne, krokig. Hjälp :S

3.       Plugga för ja, jag hinner vara med på examinationsseminariet :)

4.       Shoppa för världens bästa har varit och grovstädat min lägenhet efter renoveringen så nu kan jag dekorera

Annars ser jag ut som en knarkare, rör mig som en 80åring och har äntligen sluppit den där karantän också. Men hur var det nu? Just ja, vila. Suck.

Ja i morgon, fucking early, bär det iväg. Ska på obestämd tid vara ”bosatt” i Uppsala, med obestämt menar jag förhoppningsvis max 14dagar totalt sängliggande för sedan hemfärd till Umeå NUS!

Detta innebär att jag är förberedd på 14dagar utan Facebook(!) blogg, frenetiskt sms:ande , telefon tjatteri, hudvård och tovigt hår. Så håll tummarna att doktorn levererar härliga pain killers så min abstinens efter dessa ting inte blir så stora.

Glamorös bild va? Förra årets lilla surprise för fröken fräken, snabb borttagning av gallan. Denna gång lite mer "planerat".

De senaste dagarna har jag känt mig arg, ledsen och orolig. Jag vill skrika, slåss och använda hela mitt %&#¤£$ register. Men jag är ju inte "sån" så det får helt enkelt bli ett svart på vitt Fuck you! Phu...5kg lättare :P

Men herregud har varit så upptagen med annat att jag glömt att officiellt fira min 13års dag! Nej jag är ingen fjortis utan snarare en kärring men version nr 2 av mig fyllde 13år den 18/10. Det ni! Detaljerna finns dokumenterade 12år, 11år, 10år.

Eller på lilla fliken "jag" 

I dag är jag allt! Jag är hon som ringer ambassaden utan att förstå ett ord av vad telefonsvararen meddelar. Jag är hon som ifråga sätter hur fan man ska få pass om man är Irakier. Hon som mail bombar samma ambassad. Hon som sitter med två olika telefoner i örat där den ena väntar på samtal från lasarettet i Uppsala och den andra på Migrationsverket. Jag är även hon som planerar när kökrenoveringen kan börja och försöker se till så den är klar innan 10/11. Jag är även hon som försöker knåpa ihop 15 sidor till en skoluppgift och läsa lite böcker, få tag i Försäkringskassan och hinna andas. Det är vad jag är.

Helst av allt vill jag bara vara den där flickvännen som håller tummarna för sin pojkvän och försöker göra det bästa av situationen. Jag vill även vara hon som inte har en tryckande känsla över bröstet och som kan vara lugn inför kommande lasarett vistelse. Med vad jag vill tar vi sen, idag är jag det jag måste vara. Stark och fokuserad!

Jag tamme fan spricker nu! Nej inte för att jag har ätit mycket mat, godis eller hällt i mig en massa alkohol (men det skulle nog behövas). Nej myndigheter kiss my ass! Diskriminering, hopplöshet, drömmar i spillror och problem. För mig är det självklart så låt då grabben åka! Det där brevet med besked om att jag ska genomgå den största utmaningen i mitt liv känns lite avlägset, jag har det ju trots allt bra men efter migrationsverkets tjaffs så är det min tur a freaka loss. Men innan det, om ni inte hörde mig! L å t h o n o m å k a!

Nu är jag jäkligt less på denna känslomässiga berg- och dalbana, detta magont, ett hjärta som bankar intensivt och de sömnlösa nätterna. Så från och med i kväll gör jag slut och för mig är du död nu, men inte en tår ska jag fälla för det är egentligen ingen förlust.

Så R.I.P godis, chips, popkorn, kaffe, frukostlösa mornar, knäppa luncher och ”middag”.

Jag har nu inlett ett förhållande med mat och välkomnar varje människa som vill laga den åt mig och leverera den vart än i världen jag befinner mig. Givetvis rätt antal kalorier, mineraler, fetter, proteiner och kolhydrater.

Ps. Jag betalar bra ;)  

Dear Grendy…

… … …

Har stirrat på den meningen ett tag och inte kommit längre än ett litet hej! Så vad ska jag skriva till mitt fadderbarn? Att jag skäms för att det var länge sedan jag skrev? Men det kan ju lätt missförstås eftersom jag skriver på engelska och varje mening och ord ska sedan översättas till spanska. Ska jag skriva om hur vintern är på väg som jag gjort v a r j e höst under 10års tid? Ska jag skriva om höstmörkret, om min brors flytt, om att jag är klar socionom eller att min familj mår bra? Bäst vore ju att sätta sig i planet och göra ett litet besök men Colombia är långt, långt borta. Nä skärpning va!

Ok häng med i mitt resonemang nu va… och fort ska det gå!

Om jag viker tre dagar i veckan till att stiga upp kl 8.00 pallra mig till skolan, placera mig längst in i röda rummet, köpa med mig 5 liter kaffe och sno alla vettiga kursböcker. Du borde jag alltså på cirka 2-3 veckor gjort alla terminsfrågor klara dvs jag skulle kunna räkna mig som klar med del 1 på kursen. Då skulle jag alltså sedan ha massa tid över och kunde pallra mig iväg till biblioteket, bokhandeln och köpa med mig alla kurdiska böcker jag hittar i hela Umeå samt rensa nätshopparna. Om jag då sedan viker 2 dagar till att stiga upp lite mindre tidigt typ 9.00, bege mig ut och träna, käka lite mat i mitt då renoverade kök sen fixa 1 kopp kaffe och placera mig vid mitt nya köksbord. Jag kunde då alltså i peppra min lilla språk gen med lite nya ord på kurdiska, gnugga in lite grammatik och förhoppningsvis kunna bygga en mening. Då kunde jag surprise surprise överraska min pojkvän, som förståss inte vet, att jag visst också kan lära mig ett språk, HANS språk. Ha!!

Snorenkelt va?! Så snälla förbarma er och skicka lite motivation ok? Bra!

Nä nu lämnar jag mitt liv! Eller ja jag skulle vilja göra en ”Holiday” kasta ut en annons och totalt byta liv med någon på andra sidan jorden. Tänk er vilken spänning, vilken kick och vilken galenskap. Men erkänn ibland skulle det behövas för att få någon ordning på sitt eget. Vill inte tänka på framtiden utan mer på här och nu men alla vet väl att det låter bra i teorin men i verkliga livet är det en helt annan sak. 

 Finns min Cameron eller Kate där ute?

Vad är viktigast på vår jord?

Mat pengar eller vänliga ord?

Är det om man får gå i skola eller ej?

Eller om man får en snygg kille eller tjej?

Är det om ens dröm blir sann?

Eller om man på trisslotten vann?

Om du har en vän på din sida fryser du inte om det blir kallt.

För kärlek och vänskap är viktigast av allt!

Sköt om er alla…å ta hand om varandra.

”städade” min iPhone och fann en bild tagen på dessa sanna ord under förberedelserna av tjejgruppen på Bräntis. Så don’t forget vänner is da shit och tack för dem jag har i mitt liv <3

Time to get personal. För flera år sedan hade jag en blogg, en blogg ingen visste om. En blogg som var anonym. Hittade i min dator det allra första inlägget som skrevs, and here it comes!


Jo för det är det jag är bra på, på make up. Jag är bra på att måla dit de leende röda läpparna, de tindrande ögonen och de friska och rosiga kinderna. Jag är bra på att ta på mig den där masken av Foundation och inte släppa någon så nära att de kan urskilja mina skavanker. När folk frågar hur jag mår säger jag oftast bra även om det är en pissig dag och jag vill bara ligga kvar under täcket. Jag är ganska dålig på att sätta ord på mina tankar och jag gillar inte att lasta mina problem på andra. Mina problem är mina problem, något som jag måste ta tag i. Att skriva i denna blogg gör jag för min egen skull, som en träning till att våga prata om det jag funderar kring, mina känslor. Att sätta ord på dem för att se dem i ett annat ljus. Make up är därför i denna blogg inte synonymt med mascara, läppstift eller annat smink utan en symbol för den mask många tar på sig för att dölja sitt innersta.


Idag 2010 känns allt lite för mycket drama och jag kan inte identifiera mig med mitt tidigare jag. Det är dags att gå vidare.

Helvet och hans moster! Om ungefär en vecka åker jag till Norsjö och blir borta ett tag och nu börjar fan paniken komma krypandes för jag har ju inte hunnit göra det…träffa den…hälsat på där…!! I Norsjö lever jag liksom någon annans liv än mitt eget, semester Frida tar form och autopiloten sätts in. Jag vaknar, äter, solar, läser, nätshoppar och dricker kaffe i inglasningen vilket är jäkligt nice men jag får ändå panik!! Är sommaren snart slut? Ska jag hinna med en uteservering? Borde jag kolla om utlandsresa till hösten? Kommer kroppen att vara på min sida denna sista månaden?....

Som ett barn på julafton springer jag omkring och kollar i fönstret. Även om jag vet att han just satt sig på bussen och att det är 9 fucking timmar kvar så kikar jag. ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” Åt skogen med det talesättet för den som väntar på något gott väntar alltid för länge! Med fjärilar i magen ska jag masa på till affären så karln får något att äta. Afrika ska förvandlas till Sverige.

Tanken var att jag skulle jubla över att jag fått sommarlov (med undantag för lite möten) men nu är det fan andra grejer på G som blockerar glädjetjuten. En helt annan glädje, en rädsla/glädje. Är C verkligen på väg hit nu?! Sitter han på bussen? Knackar han på min dörr 01.30? Lurar han mig eller är han skvatt galen (på ett bra och spontant sätt)?? Har han verkligen hoppat in i bussen för att komma hit nu och inte på fredag? Helt plötsligt känner man sig ruskigt ospontan och gammal, ni vet så där gammal att man planerar minsta rörelse och skriver in den i almanackan. Herrejävlar asså, nu blev jag nervös!

Finns det bättre låt som symboliserar sommarlov? Dock så gör sig solen osynlig, crap

Jag provade allt msn, facebook jag till och med i min fantasi såg jag mig själv falla på knä vid sängen och be till Gud och efterlysa John Blund. Men icket, inget besök, ingen liten glimt eller sömnstoff av JohnnyB.  Jag var orolig, nervsmärtor till 1000 och en tanke gnagandes i huvudet ”tänk om” ville inte lämna mig i fred. Kl 5.00 ringer dessutom telefonen +93xxxxxxx vilket gjorde ”tänk om” tanken gigantisk. 6.00 knoppade jag in 6.30 ringde väckaren och dags för jobb. 3 nya samtal av +93xxxxx kom vid 8 utan en lyckad konversation och jag har gått som på nålar hela dagen, målat upp scenarion som är rätt orealistiska men i min fantasivärld fullt möjliga. Nervsmärtor, pms och vänner på äventyr i andra länder är ingen bra kombination. Hej oro, vakna nätter och dåligt humör.

Sedan jag blev tillfrågad om att vara med i DHRs bloggnätverk så har min rullstolsvardag smugit sig in i inläggen, något som jag kanske inte delat med mig av så mycket förut. Det är liksom inte det jag främst är, en rullstol, utan mer en tjej med 30års kris som råkar ha problem med att springa i trapporna. Men nu ska jag ge er en exklusiv inblick i hur folk ibland ser på en och vad som ploppar ur deras munnar.

Kille 26år, mamma 56år, svenskar, ja kommentaren kommer från alla håll lite nu och då…

-          Skulle jag råka ut för samma sak och hamna i rullstol så skulle jag ta livet av mig.

(Spontan tanke: Hmm så jag borde alltså ta första bästa pistol och skjuta mig själv för jag har inget värdigt liv, eller?)

-          Kan du ha sex (oftast ställd av onykter kille)

Ja jag vet inte riktigt du kanske använder lilltån då du har sex och då blir det ett problem ja (kontring av mig)

-          Vad kul att du går ut och har kul

(Borde jag stannat hemma? Why?)

-          Det är så synd för du är ju så söt

( Det är nu man vill säga följande men då skulle väl personen i fråga skämmas en aning)

Alt 1: Så om jag var ful skulle det inte vara lika mycket slöseri utan då kunde jag lika gärna sitta i stol?

Alt2: Ja herregud tjejer i rullstol är ju oftast fulare än andra så jag måste haft en jäkla tur eller hur?

-          Ska vi gå hem till mig?

(Bara för att jag sitter i stol är jag inte desperat och borde vara tacksam för att du frågar så nej tack.  Nästa gång prata med mig först, ok?)

Okej jag ger er inte hela konversationerna så kommentarerna är tagna ur sitt sammanhang.  

Som det såg ut 1997

What the f*ck var det där bra för?! Tyckte jag hade tillräckligt otur förra veckan men nu helt plötsligt är det en inlindad fot där tån fått sig en omgång samt massa smärta. Varför just precis nu? Är det för att jag annars är på ett strålande humör och gubben där uppe tyckte jag skulle få en reality check? Fuck you säger jag bara! Helgen bjuder visserligen på distraherande trevligheter men hur fan ska jag komma mig ut på krogen när jag inte får på mig en sko utan har bosatt mig i mormors stickade sockar? Får väl starta ett nytt mode eller något. Dubbel crap liksom!

Men jag har fått pakeeeeeet!